From time to time .. I like to go to the zoo.

Idag är jag tillbaka på ruta ett. Jag tror att jag ska göra ett besök på Järnvägsgatan. Jag vill inte att någon pratar med mig idag .. okej ..?

Åååh. typiskt. Just när jag började känna lite att jag kommit över hela den här grejjen med Australien och att jag kom hem som ett vrak därifrån för cirka 6 månader sedan blir jag slagen med en påse apelsiner i huvudet igen. Jag träffade  en gammal vän igår som varit med om samma sak och fick avbryta sin resa i London.

Hela historien var nämligen såhär för den som orkar läsa-

Attan åkte till Australien. Var där i cirka 8 månader innan jag och min vän Erika beslöt oss för att åka ner. Jag saknade inte Attan bara som min dåvarande pojkvän utan också som min bästa vän som jag åt kebabtallrik på Lamare med på söndagarna, som lärde mig spela WoW (4 levlar iaf) och den person jag kände jag fick luft med när jag var med. Vi hade ett fet hejdå-adjöss-goodbye party för alla våra vänner och skröt hejvilt om att vi skulle till Australien i ett år. Det blev så det steg (mig iaf) åt huvudet. Jag tänkte att det var nu och här mitt liv skulle börja och jag skulle äntligen komma ifrån Helsingborg som jag så länge velat. Vi hade så jäkla många förväntningar, detta skulle bli the time of our life.

  

Fallet blev dock att jag blev hemtransporterad av SOS International 3 månander senare.

Vi kom dit. Träffade Attan och hans crew. Vi bodde i den fina dock bratiga staden Noosa på Sunshine Coast. Vi träffade mycket fina människor och hade det underbart med pool, tennisbana och bara massa slagg med bil, strand, whoolworth och kängrumat. 

Det var dock där tre veckor senare jag åkte från Helsingborg, en kväll, jag tog något som fick mig att bli totalt galen. Jag trodde jag skulle dö, var jagad och jag vågade inte prata med någon. Tänk att hjärtat slår tredubbelt så fort som du är van vid och att din hjärna spelar ett rejält spratt med dig, du har Ingen kontroll. Jag satt i duschen med alla kläder på, själv, vägrade släppa in någon och satt och hade konversationer med mig själv och mina tankar, men sa inget, bara nickade och skakade på huvudet. Där satt jag hela natten.

Detta höll sig kvar i stort sett tre dagar, inget hjälpte. När jag badade på stranden som var direkt tagen ur en The Beach-film trodde jag att jag skulle drunkna, när någon tog tag i mig sprang jag iväg och jag kände att jag levde under jorden. Detta gjorde att jag en natt fick åka in akut till sjukhuset och träffa en läkare. Jag hade hamnat i någon sorts psykos sammanslaget med flertalet panikattacker. Jag trodde jag var sinnessjuk, vilket jag dock inte var.

Detta gjorde mig oerhört begränsad och vi var och jobbade i en pub långt ute i skogen,


åkte till Sydney och Brisbane.

Känslan satt dock fortfarande kvar och vissa dagar föll jag tillbaka i attackerna. Det hände självklart väldigt mycket häremellan men det hade blivit ofantligt mycket text om jag skulle berätta om allt.

Erika som jag åkte dit med är fortfarande kvar. Hon har varit där i snart ett helt år! Skaffat pojkvän och allt den lilla skitungen :) . Jag tycker att hon är sjukt duktig som har klarat allt, och helt själv! Min älskling Mork.

I varjefall. Varför jag blev så jäkla nostalgisk nu är för att jag läser ett par bekantas blogg som för tillfället är i Australien och det fick mig verkligen tillbaka till känslan jag hade när jag var där. Att jag pratar med Erika ibland också gör mig lite ledsen att jag inte har varit där och fått uppleva allt hon har fått. Hon trivs verkligen sjukt mycket.

Jag kunde inte göra så mycket annat än att åka hem i Australien, men jag är sjukt besviken på mig själv och önskar vekrligen att saker och ting hade varit annorlunda. Det känns som att jag alltid kommer att få sota för vad jag utsatt mig för tidigare i livet, jag kommer alltid få leva med dessa panikattacker. Eller för ett bra tag framöver iallafall. Det är ganska surt och jag känner mig alldeles för begränsad. Även fast jag känner en enorm längtan till Australien är det också förknippat med mycket ångest men jag är ändå tacksam över att jag fick se detta enormt fina land i 3 månader iallafall. Jag kommer tillbaka!

Nu vet ni en liten del av vad som hänt iaf.

Kanske pessimistiskt, men sant. Så vi tar en snusel!

Hej jag heter Olivia. Jag bor i Helsingborg. tyvärr. Jag jobbar på ett företag som har hand om webbhotell, vi jobbar alltså med datorer. Inte jag. Jag jobbar med Facebook och uppsägningar men det är en annan sak. Ibland delar jag även ut frukt på fruktstunden på måndagarna. Detta är mitt jobb.

På min arbetsplats ser det ut ungefär som en coolt inredd lagerlokal med krokar i taket och med ex antal lan pågående på varje våning med sjuhundrafemtioelva cola-burkar, sjutusen Red Bull och en miljon sladdar i omlopp över under och mittemellan.

Jag sitter på den nedersta våningen och nästan alla andra på den övre men det finns en bro som man kan stå på och glo ner på mig på, ingen orkar ta sig nerför trapporna då man får sig en smärre hjärtinfarkt med lungemfysem om man mot förmodan skulle få för sig att gå i alla våra trappor med undantaget om man ska gå till den närliggadne MästerLivs för att köpa mer gotter.

På eftermiddagen utspelar sig följande

F ställer sig på bron redo och fullt med adrenalin med en plastpåse med dagens skörd av post som jag ska skicka iväg åt na. Detta har han fäst med gem med ett grönt snöre i. Sedan firar han ner påsen till mig på nedervåningen ungefär som en fiskdamm och jag får napp.

Detta är atmosfären på mitt jobb. lathet. red bull. datorer. lan. snus. jag gillar det!


På mitt jobb är jag stor och stark.

Vi hamnar i kön utanför Tivoli tre svennar och jag tillsammans med 2 iranier, 3 afrikaner och 4 albaner. En tjej från gäng alban börjar munnhuggas med en annan tjej från crew afrika. Då rycker en från team Skåne in för att försöka lugna den hetska minst sagt näs-bedövande alkohol-hetska stämningen med comebacken: VI ÄRO ALLA SVENSKAR.

Det bidde citat: bråk.

Skåne-derby



Kaggen och Cia




Ulle

Mandy