From time to time .. I like to go to the zoo.

Åååh. typiskt. Just när jag började känna lite att jag kommit över hela den här grejjen med Australien och att jag kom hem som ett vrak därifrån för cirka 6 månader sedan blir jag slagen med en påse apelsiner i huvudet igen. Jag träffade  en gammal vän igår som varit med om samma sak och fick avbryta sin resa i London.

Hela historien var nämligen såhär för den som orkar läsa-

Attan åkte till Australien. Var där i cirka 8 månader innan jag och min vän Erika beslöt oss för att åka ner. Jag saknade inte Attan bara som min dåvarande pojkvän utan också som min bästa vän som jag åt kebabtallrik på Lamare med på söndagarna, som lärde mig spela WoW (4 levlar iaf) och den person jag kände jag fick luft med när jag var med. Vi hade ett fet hejdå-adjöss-goodbye party för alla våra vänner och skröt hejvilt om att vi skulle till Australien i ett år. Det blev så det steg (mig iaf) åt huvudet. Jag tänkte att det var nu och här mitt liv skulle börja och jag skulle äntligen komma ifrån Helsingborg som jag så länge velat. Vi hade så jäkla många förväntningar, detta skulle bli the time of our life.

  

Fallet blev dock att jag blev hemtransporterad av SOS International 3 månander senare.

Vi kom dit. Träffade Attan och hans crew. Vi bodde i den fina dock bratiga staden Noosa på Sunshine Coast. Vi träffade mycket fina människor och hade det underbart med pool, tennisbana och bara massa slagg med bil, strand, whoolworth och kängrumat. 

Det var dock där tre veckor senare jag åkte från Helsingborg, en kväll, jag tog något som fick mig att bli totalt galen. Jag trodde jag skulle dö, var jagad och jag vågade inte prata med någon. Tänk att hjärtat slår tredubbelt så fort som du är van vid och att din hjärna spelar ett rejält spratt med dig, du har Ingen kontroll. Jag satt i duschen med alla kläder på, själv, vägrade släppa in någon och satt och hade konversationer med mig själv och mina tankar, men sa inget, bara nickade och skakade på huvudet. Där satt jag hela natten.

Detta höll sig kvar i stort sett tre dagar, inget hjälpte. När jag badade på stranden som var direkt tagen ur en The Beach-film trodde jag att jag skulle drunkna, när någon tog tag i mig sprang jag iväg och jag kände att jag levde under jorden. Detta gjorde att jag en natt fick åka in akut till sjukhuset och träffa en läkare. Jag hade hamnat i någon sorts psykos sammanslaget med flertalet panikattacker. Jag trodde jag var sinnessjuk, vilket jag dock inte var.

Detta gjorde mig oerhört begränsad och vi var och jobbade i en pub långt ute i skogen,


åkte till Sydney och Brisbane.

Känslan satt dock fortfarande kvar och vissa dagar föll jag tillbaka i attackerna. Det hände självklart väldigt mycket häremellan men det hade blivit ofantligt mycket text om jag skulle berätta om allt.

Erika som jag åkte dit med är fortfarande kvar. Hon har varit där i snart ett helt år! Skaffat pojkvän och allt den lilla skitungen :) . Jag tycker att hon är sjukt duktig som har klarat allt, och helt själv! Min älskling Mork.

I varjefall. Varför jag blev så jäkla nostalgisk nu är för att jag läser ett par bekantas blogg som för tillfället är i Australien och det fick mig verkligen tillbaka till känslan jag hade när jag var där. Att jag pratar med Erika ibland också gör mig lite ledsen att jag inte har varit där och fått uppleva allt hon har fått. Hon trivs verkligen sjukt mycket.

Jag kunde inte göra så mycket annat än att åka hem i Australien, men jag är sjukt besviken på mig själv och önskar vekrligen att saker och ting hade varit annorlunda. Det känns som att jag alltid kommer att få sota för vad jag utsatt mig för tidigare i livet, jag kommer alltid få leva med dessa panikattacker. Eller för ett bra tag framöver iallafall. Det är ganska surt och jag känner mig alldeles för begränsad. Även fast jag känner en enorm längtan till Australien är det också förknippat med mycket ångest men jag är ändå tacksam över att jag fick se detta enormt fina land i 3 månader iallafall. Jag kommer tillbaka!

Nu vet ni en liten del av vad som hänt iaf.

Kanske pessimistiskt, men sant. Så vi tar en snusel!

Hej jag heter Olivia. Jag bor i Helsingborg. tyvärr. Jag jobbar på ett företag som har hand om webbhotell, vi jobbar alltså med datorer. Inte jag. Jag jobbar med Facebook och uppsägningar men det är en annan sak. Ibland delar jag även ut frukt på fruktstunden på måndagarna. Detta är mitt jobb.

På min arbetsplats ser det ut ungefär som en coolt inredd lagerlokal med krokar i taket och med ex antal lan pågående på varje våning med sjuhundrafemtioelva cola-burkar, sjutusen Red Bull och en miljon sladdar i omlopp över under och mittemellan.

Jag sitter på den nedersta våningen och nästan alla andra på den övre men det finns en bro som man kan stå på och glo ner på mig på, ingen orkar ta sig nerför trapporna då man får sig en smärre hjärtinfarkt med lungemfysem om man mot förmodan skulle få för sig att gå i alla våra trappor med undantaget om man ska gå till den närliggadne MästerLivs för att köpa mer gotter.

På eftermiddagen utspelar sig följande

F ställer sig på bron redo och fullt med adrenalin med en plastpåse med dagens skörd av post som jag ska skicka iväg åt na. Detta har han fäst med gem med ett grönt snöre i. Sedan firar han ner påsen till mig på nedervåningen ungefär som en fiskdamm och jag får napp.

Detta är atmosfären på mitt jobb. lathet. red bull. datorer. lan. snus. jag gillar det!


På mitt jobb är jag stor och stark.

Vi hamnar i kön utanför Tivoli tre svennar och jag tillsammans med 2 iranier, 3 afrikaner och 4 albaner. En tjej från gäng alban börjar munnhuggas med en annan tjej från crew afrika. Då rycker en från team Skåne in för att försöka lugna den hetska minst sagt näs-bedövande alkohol-hetska stämningen med comebacken: VI ÄRO ALLA SVENSKAR.

Det bidde citat: bråk.

Skåne-derby



Kaggen och Cia




Ulle

Mandy

Jag har svårt för att vara mig själv. Jag har svårt för att leva så som jag vill. Jag har svårt att säga nej. Jag har svårt att inte bry mig. Jag har svårt att säga vad jag vill. Jag har svårt att lämna ut mig själv. Jag har svårt att bestämma.

Jag har varje fall kommit fram till vad min mening med livet är: Att leva livet.

Fast kanske lika bra. Fuck, jag borde börjat anonymt.

Till S. :  Jag vet att du är med mig. Du har gett mig mer än vad någon har under 20 år.

Dörrn visar rött. Dörrn är låst.

- Anton? Anton? Är du där inne? säger prosten
- Mmm ... svarar Anton.
- Vad gör du där inne då?
- Åskar lite och såååå!
- Anton du blir evigt olycklig och du hänger i klosett-strängen hör du det! Hela behållaren kan braka ner och får du den i huvudet kan du hälsa hem, det vill jag bara ha sagt! Vad håller du på med eftersom du inte kan öppna?
- Leker.
- Leker? Vad leker du med då!?
- SMÅ RÖA DJUR.
- Anton..? Anton! Du menar itne att du har tagit mina kräftor!?
- Jag lånar dom bara .. säger Anton helt lugnt.
- Jamen! SPADET DÅ!? VAD HAR DU GJORT AV SPADET!?
- Det rann ut ..

Då sjunker prosten ner på en stol och gråter. Ja, faktiskt han gråter. För du förstår det är inte mycket som gör prosten glad nuförtiden, nej det är sant, men när det börjar dra ihop sig till kräftdags, då lever han opp!

- Mina kräftor ... Mina kräftor ... som vi skulle haft ikväll.

När Anton hör hur prosten snyter sig och har sig därute på andra sidan dörren säger han

- Var inte ledsen, morfar.

Prosten går till Axel. Axel har hjälp prostparet förut när Karl och Anton varit på besök och de hjälpte honom att lyfta av skafferidörren så att lyfta av badrumsdörren, det är en enkel match för Axel.

Men det är ingen rolig syn di får se när de lyftit av dörren. Kokta kräftor överallt, och så Anton. Mitt i alltihop står Anton. Naken, Lycklig! Med vatten ändå upp till fotknölarna

- HEJHEJ!







Goddaaaaaaaaag jag heter Gustav!

Det är Anton. Han har klätt ut sig. I prostens begravningshatt och galoscher.

Goddaaaaaaag jag heter Gustav, säger han igen; och så skrattar han så han nästan faller omkull. Tjong! säger det när hatten faller ihop med pottan.

DÅ! PLÖTSLIGT! Upptäcker han prosten i dörröppningen

-FÖRSTÖRA MIN HÖGHATT! JAG TROR DU ÄR ALLDELES FRÅN VETTET UNGE!!
-Fastee .. Fasteeee.. Du begraver ju inte folk mer, så jag tänkte .. jag trodde .. att jag kunde låna den lite







Prosten är imeritus. Och det betyder att han är pensionerad, och går hemma hela dagarna och är småbesvärlig.
Prostinnan däremot är en liten rar människa. Glad och förnöjd, och så har hon väldigt god han med prosten! Och det är det bästa av allt, för prosten är en minst sagt knepig man att tas med men prostinnan hon liirkar med honom.

Prostparet bor i Borgholm, i en stor grönmålad trävilla. Det är ett underbart lummigt hus på sommaren, men på vinter .. är det inte lika rolig, för det är ett kallt och dragigt hus. Och prosten som milt uttryckt är en sparsam man går jämt och SKRUVAR NER värmen för att det itne ska gå åt så mycket olja.

När prostinnan märker att han varit där och skruvat går hon genast dit och skruvar opp. Och sedan går prosten och skruvar ner och på det sättet håller di på hela vintern .. och springer om varann! Och det är kankse i och för sig itne så dumt? För på så sätt så lyckas di ju ändå hålla värmen.



Jag är uppvuxen med Prostens Barnbarn. Detta mästerverk som jag fått hela min vokabulär ifrån. Margareta Krook, Eva Bexell och inget pling när de tär dax att vända blad.

Anton och Karl, två barn som över sommrarna åker på semester till sin mormor och morfar i Borgholm. NJUT. Finns både som bok, band och cd.

Okej, dags för första avsnittet av min nya följetång; veckans bubblare på självmordshimlen

Vecka 29

Att dränka sig eller inte?

Ännu en avslutad dag på jobbet. 5 dagar har gått. Och vad har jag gjort av mitt liv kan man fråga sig? Just det; ingenting. Jag sitter fortfarande och möglar. Jag har fortfarande torrt hår. Jag sitter fortfarande med en angst så stor att det vore löjligt att inte dränka sig. Jag har inte gått ner. Jag är fortfarande inte på ett plan till NYC. Jag har fortfarande inte flyttat hemifrån. Jag har fortfarande inte tagit bort strumpan på väggen som ska hjälpa mig at gå vidare. Jag har inte slutat snoosa, maaan it wasn´t the snoooze.

Jag säger som Ronjas far: "Jag har inget barn".

Vad ska jag då dränka mig i? Dagens väder är torrt, alltså går det inte att dränka mig i regn. Det går inte heller att dränka sig i vatten för det är på tok för kallt för mig. Eftersom att jag dessutom vägrar gå på catwalken i Helsingborg, allra minst iförd bikini och när dessutom jag tappade bort de flesta på min tripp till Australien är detta alltså inte heller ett alternativ.

Badkaret är groteskt dammigt och jag pallar inte städa. Nää. Fler vätskor? Det enda som hjälper, en bira. Jag går och dränker mig i öjl helt enkelt. Problem solved!

(Fast det får nog bli efter NYC isåfall, jag kan ju inte missa sepehoran på times square och ha kvalitetstid med min fina lilla familj)

Nej jag är inte emo. Nej jag är inte karvig. Jag bor i Helsingborg. Och alternativitetsbilderna på min profil, well lets say det var ett experiment, ok?

Ikväll vankas det systerkväll.